Bittersweet symphony

The end, the realy end.
Och jag grät som ett barn.
Det var perfekt men samtidigt så sorgligt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0