OnTheCloud

Kommer hem från en mkt rolig och trevlig semester till gräsligt irriterande nyheter, Emmaboda var inte alls så dyrt som jag fick intrycket av och jag hade haft råd med det, nu kunde jag stå och kolla på Familjen eller Justice men DET E FÖR SENT!!!!!FAAAAAAAAAAAAAAAAAAN,... Och snart börjar skolan vilket tillsammans med att jobba tre dagar i veckan kommer bli ett helvete! Om jag bara kunde ha åkt på en liten festival innan allt börjar.. Åh vad skönt det skulle varit"!#"!#!"#"


Aja life goes on, även om jag kommer vara jävligt bitter i minst en veckas tid...

Mitt huvud behöver näring.
Nya människor från andra ställen och nivåer.
Nya platser, färger och händelser.

Två trevliga kvällar, synd att de hetaste killarna är gay.

Jag har tänkt på att när ens begär blir så starkt att vänner hamnar i bakgrunden så är saker och ting inte i sin rätta ordning.

Åker troligen till skärgården på måndag. Hoppas att vänner och diverse blir en lagom blandning, eller en fantastisk blandning!

"Ångrar du dig inte nu
kommer hem strax inann sju
annan dag det blir bra
trodde du"
- Det lilla livet

Kan folk sluta vara lama och börja vara bara, bara vara. Man försöker röra runt lite men folk är stela som pinnar! För rädda för att ta ett beslut utan att se vad resten av världen kommer att göra. Jag är trött på alla människor som springer runt som en flock dumma får, springandes utan att veta varför. Kan inte en jävel vara lite spontan?

Man måste fokusera på det positiva och stänga ute det negtiva för att överleva. Ibland tror jag att jag trivs med att vara olycklig, med att släppa in allt smärtsamt så att det nästan blöder i själen. Jag vet att jag kan välja att vara glad och när jag är arg eller ledsen så förstår jag varför jag är det och hur jag ska bli av med känslorna men jag väljer att inte släppa taget.

Kanske är jag rädd att om jag inte lider så blir jag förlamad, eller kanske är det att vara lycklig jag är rädd för?

När jag e glad så bara flyger livet förbi och när man efter ett tag har glömt det man gjort så är det som det aldrig hänt och att allting bara var en dröm en black out där man levde som en zombie.... och när jag är fast i alla negativa tankar, det är då jag tänker som mest, det är då jag ser bakom livets fasad. Kanske är det inte meningen att man ska se och undra utan bara acceptera teatern och inte be om mer. Det kanske bara är då man är lycklig. Jag är rädd för att leva ett liv utan att undra utan att be om mer men jag är också rädd för ett liv fyllt av obesvarade frågor och en osläckbar törst efter något mer.

Pengar pengar pengar... hela livet förstörs av pengar.. Eller sökandet efter pengar och bristen på pengar. Pengar är för fan papper! Vill man något kan man inte låta några siffror på ett konto eller några papperslappar hindra en.. Alla är vi slavar under skiten. Jag vill ta avstånd från det hela men det går inte.Vill jag åka till Nice eller något så måste jag jobba på mitt pissjobb.. Vill jag ha ett bättre liv än mina föräldrar så måste jag ägna mitt liv åt skolan.

Ju äldre jag blir desto fler kedjor håller mig fast, när jag äntligen trodde att jag skulle få flyga iväg så sitter jag fast hårdare än någonsin. Jag är trött att leva mitt liv indelat i månader, veckor, dagar. Jobba,jobba,jobba,plugga,plugga,pluga, kröka, plugga, shoppa, tv,tv,tv,jobba,plugga. dator,dator, Man bara jobbar i väntan på bättre tider, men kommer någonsin friheten? När man blir pensionär, när man är för gammal? Är det vad jag jobbar för? Det är ju nu jag vill leva.

Jobbar för att nå helgen, super bort helgen, jobbar för att nå semestern, semesterna tar slut och sedan jobbar man ju igen, byter jobb för att fly enformigheten men fastnar igen, jobbar för att kunna köpa nästa pryl, nästa hus, nästa semester, när man har nästa pryl då kanske man blir lycklig, får man bara den där nya bilen så börjar livet PÅ RIKTIGT.

Men vad skulle kunna vara ett alternativ till detta liv? Hur kan man undvika tristessen?  Hur vill jag egentligen leva?

Jag antar att det enda man kan göra är att skaffa ett jobba man verkligen trivs med för det är det enda man kommer att få göra dag ut och dag in, jag önskar att jag var sådär kreativ, kunde leva på att skapa. Konst, musik, natur. Men tyvärr har inga sådana talanger visat sig och mitt öde verkar leda mig mot något annat. Om jag ändå vore stark och kunde leda mig själv åt den riktning jag ville. Om jag ändå viste vilken riktning det var.  

Me so tired.

När allting inte redan hade spelats ut. När vi levde i ovissheten. Då nuet och förväntan på framtiden blev ren extas. När drömmarna inte fallit. Innan sanningen kommit fram. Innan.

Den där glädjen för något som inte ännu har hänt, är det kanske den renaste glädjen av de alla. När drömmen fortfarande är perfekt intakt.

När du precis nästan kan ta i det så känns det hundra gånger bättre än när det är förbi, när det är vanligt och fyllt av besvikelse. Är drömmen bättre än när det verkligen händer? Verkligheten tycks då i alla fall aldrig leva upp till drömmen.

Jisses vad mycket aggressioner jag har... var fan kommer de ifrån?

Jag träffade en tjej, hon hette Mormor. Det var så konstigt underbart att säga mormor. Jag har nämligen aldrig gjort det.

Jag fick känslan av att hon var någon, någon viktig. Någon vars händer jag kunde lägga mitt liv i. Hon var ingen vanlig person, hon var Mormor. Och varje gång jag sa mormor så kändes allting lite bättre även om hon var långt i från en helylle tant med broderi i händerna. Jag önskar att vi inte försvann så snabbt. Att vi kunde se på de gröna nyanserna i björkträden med en varm sjunkande sol i ögonvrån ännu lite längre. Att jag fick känna mig trygg lite längre.Men livet är flyktigt.

Tänk om man får en mormor. Tänk om hon var min. 

Tänk om livet redan är slut, tänk om det redan börjat. Tänk om det inte finns. Tänk om dina drömmar uppfylls, om du är lycklig, har livet börjat då eller slutar det då? Tänk om det aldrig blir mer än så.

Tänk om det där du längtar efter aldrig kommer. Och om du inte längtar efter något. Vad är värst?

Det är som om att allting redan är bestämt. Som om jorden går runt solen.

Jag är tillbaka från Arvika och nu ska jag dra till jobbet om 5 min... Jag är trött på att bo hemma och vara beroende av min mamma.. Känner att jag är redo att flytta hemifrån nu men det går ju inte på ett år om jag inte vinner på lotto ..Jävla sammhälle när ska man få växa upp? Aja jag slutar gnälla och får leva så självständigt som möjligt nu... Har iaf ett jobb...

Jag känner mig giftig, kastar ut hat och sårande ord till alla i min närhet. Ju mer jag älskar dem och ju närmare jag kommer dem desto värre blir det. Jag tror jag vet varför men det ändrar inget.